KÖP BILJETT

27 januari 2019 kl 17.00
Katarina kyrka
Högbergsgatan 13, 116 20 Stockholm – SLs reseplanerare

A London Symphony

Musik av Holbrooke (The Pit and the Pendulum), Delius (Violinkonsert) samt Vaughan Williams (Symfoni nr. 2, the ’London’), under ledning av Glenn Mossop. Karl-Ove Mannberg, violin.

Glenn Mossop, dirigent.

Karl-Ove Mannberg, violinist.

Ralph Vaughan Williams, tonsättare.

Om musiken

Joseph Holbrooke (1878-1958): The Pit and the Pendulum, 1929
Holbrooke tillhör de mindre kända brittiska komponisterna. Hans musik är relativt lättlyssnad och har beskrivits som eklektisk. Holbrooke var en stor beundrare av skräckförfattaren Edgar Allan Poe, och komponerade ett trettiotal verk inspirerade av honom, varav detta är ett. Det skildrar skräcken hos den som är fastspänd på en bräda över en djup grop i en mörk cell och hör en rakbladsvass klinga sänka sig ner mot brädan med en svischande rörelse. The Pit and the Pendulum är en fantasi med fyra delar: 1) ’I was sick unto death with that agony’; 2) ’A noise attracted my attention – I saw rats gnawing’; 3) ’The vibration of the pendulum – I am free”’, 4) ’A discordant hum of human voices – loud blasts of trumpets.’

Frederick Delius (1862-1934): Violin Concerto, 1916
Det vilar en höstlig Londonatmosfär över denna konsert av idyllikern Frederick Delius, som Thomas Anderbergs uttryckte det i Dagens Nyheter (2011-10-26). Detta ensatsiga stycke skrevs för den engelske violinisten Albert Sammons, sedan Delius hört honom uruppföra Edward Elgars violinkonsert i London 1914. Delius violinkonsert har beskrivits med ord som ’lyrisk’, ’visionär’, ’säregen’, men också ansetts sakna såväl rytm och dynamik som egentlig melodi. Överlag går omdömena om Delius musik så vitt isär att de kan sägas dela lyssnarna i två läger, båda med lika starka åsikter om hans musik. Kanske kan denna tydliga smakpolarisering göra det befogat att lite vanvördigt beskriva Delius tonspråk som en musikalisk motsvarighet till kryddörten koriander – älskad och avskydd. Violinkonserten består av tre tätt sammanknutna delar (en långsam, en långsammare och en snabbare), och det är hela tiden solisten som leder orkestern på denna vandring genom ett mycket personligt musiklandskap.  Det händer inte så mycket dramatiskt under vandringsturen, men vyerna är vackra, guiden är intressant, och lyssnaren får en avkopplande och njutbar upplevelse som gör att tiden stannar upp en stund. Den framförs här av Karl-Ove Mannberg, en av Sveriges mest distingerade violinister och konsertmästare över det gångna halvseklet. Läs mer om tonsättaren (inkl vår egen konsert) här.

Ralph Vaughan Williams (1872-1958): A London Symphony, 1911-1913
I Lento – Allegro risoluto
II Lento
III Scherzo (Nocturne)
IV Finale – Andante con moto – Maestoso alla marcia – Allegro – Lento – Epilogue

När Vaughan Williams fick frågor om sin andra symfoni i intervjuer uttryckte han mycket tydligt att den, trots sin titel, inte skulle uppfattas som programmusik (det vill säga musik som försöker skildra något icke-musikaliskt). Följaktligen kan det tyckas en smula motsägelsefullt att han försåg de tre första satserna med en sorts scenanvisningar: sats I ”Hampstead Heath on an August Bank Holiday”, sats II ”Bloomsbury Square on a November afternoon”, sats III ”Westminster Embankment at night”. Ett sätt att förstå detta är att lyssna till symfonin som en upplevelseskildring av staden London, vars historiska förflutna och samtida livfullhet möter varandra i varje gathörn och framkallar såväl minnen och känslor som livliga sinnesintryck.

Symfonin saknar dock inte beskrivande inslag: i både första och sista satsen hörs till exempel de karaktäristiska klockspelsmelodierna från Westminster, men spelade på harpa. Denna tydliga platsmarkör i kombination med ett flanörvänligt tempo och fragment av engelska sånger i första satsen förflyttar lyssnaren tveklöst till Londons trottoarer. Ett uppmärksamt öra får uppleva igenkännandets glädje flera gånger i den första satsen, när ett dramatiskt nedåtgående motiv tycks frammana Fantomen på Operan – även om den musikhistoriske fundamentalisten här naturligtvis skulle ha rätt i sitt indignerade påpekande att det egentligen är A London Symphony som ekar i Andrew Lloyd Webbers musikdrama.