14 februari 2026 kl 15.00
Musikaliska, Nybrokajen 11
111 47 Stockholm – SLs reseplanerare

Vintermusik på svenska

Fira Alla Hjärtans Dag med Orkestern Filialen och musik av svenska tonsättare från tre generationer. Verken vi framför komponerades i ett tidsspann på mindre än 40 år men kommer vitt skilda stilarter. Munktells “Svit för stor orkester” är senromantisk med tydliga franska influenser. I Stenhammars andra symfoni har musiken blommat ut i nationalromantik. Wirén har lämnat det romantiska och kan beskrivas som neoklassisk. Dirigenten är den unga begåvningen Jonathan Jennesjö.

Program (mer info nedan):
Dag Wirén, Konsertuvertyr nr 1, op.2
Helena Munktell, Suite symphonique: 1. Preludio, 2. Menuetto à l’antiguo, 3. Andante, 4. Finale
Wilhelm Stenhammar, Symfoni nr 2 i g-moll: 1. Allegro energico, 2. Andante, 3. Scherzo, 4. Finale

Bild: scene from the Stockholm waterfront av Alfred Bergström, via Wikimedia Commons

Jonathan Jennesjö

Wilhelm Stenhammar

Musikaliska

Om musiken

Dag Wirén (1905-1986): Konsertuvertyr nr 1, op. 2, 1931
Jag tror på Bach, Mozart, Nielsen och den absoluta musiken – så lyder Dag Wiréns berömda credo. Dag Wiréns eget instrument var pianot. Han var även tid recensent och beklädde flera uppdrag i Kungliga musikaliska akademien i vilken han invaldes år 1946.

Dag Wirén föddes i Nora bergslag, Striberg, men växte upp i Fjugesta, centralorten i nuvarande Lekebergs kommun i Västernärke. Sina första studier bedrev han vid Karolinska läroverket i Örebro.

Wirén studerade på konservatoriet i Stockholm och därefter i Paris. Med vännen och cellisten Gustav Gröndahl presenterade sig Dag Wirén i Sverige som tonsättare för en bredare publik med sin Sonatin för cello och piano. I Örebro uruppfördes konsertuvertyren den 2 april 1932 vid invigningen av det nya konserthuset. Dirigent var Nils Haglund som då ledde stadens orkestersällskap.

Tillsammans med generationskamraterna Lars-Erik Larsson och Gunnar De Frumerie har Wirén kanske felaktigt givits epitet klassicist. Visserligen är hans verktitlar klassiska, men innehållet är inga pastischer, något som samtida recensenter inte var sena att påpeka. Senare skribenter betonar hellre Wiréns ständiga rörelse framåt. Han utvecklades hela tiden under sju decennier som tonsättare.

Musikaliska särdrag som lyfts fram är; måttfullhet i format, rytmiskt driv, ekonomisk motivbehandling och en kärv humor. Variationsformen och ostinaton återkommer därmed ofta i Wiréns musik. Man hävdar även Wilhelm Stenhammar(!) som en betydande inspirationskälla, men även Beethoven, Stravinskij och Prokofjev (neoklassicism?). Själv poängterar Wirén betydelsen av Bach och Mozart, men även Stenhammars generationskamrater Nielsen och Sibelius – den senare gav han till och med epitetet Nordens störste komponist.

Om inledande kompositioner präglades av musikanteri, kännetecknas de senare av koncentration och behärskning av stilmedlen. Variationsformen övergår naturligt i en organiskt framväxande metamorfosteknik; Med ett enda motiv bygger Wirén upp en hel sats – eller rent av en hel symfoni.

Wirén skrev även musik till tio filmer och till lika många skådespel, men även musiken till Annorstädes vals, till text av Alf Henriksson. Sången framfördes av Ingvar Wixell som bidrag till Eurovisionsschlagerfestivalen år 1965.

Det, utan jämförelse, mest framförda verket av Dag Wirén är hans Serenad för stråkar, op. 11, vars avslutande sats länge var vinjettmusik i brittisk teve, BBC. Vid sidan av Hugo Alfvéns Midsommarvaka är serenaden det svenska verk som oftast spelas utomlands.

Nu är det dags att ånyo få höra hans första orkesterverk, uvertyren, op. 2.

Helena Munktell (1852-1919): Suite symphonique – svit för stor orkester
Helena Mathilda Munktell föddes på Grycksbo bruk år 1852 i en syskonskara om nio. Hemmet var musikaliskt. Fadern, bruksdisponenten Henrik Munktell var en begåvad amatörpianist som blivit vän med Adolf Fredrik Lindblad och Erik Gustaf Geijer. På en resa stiftade han dessutom bekantskap med Franz Berwald och Felix Mendelssohn. Trots faderns tidiga bortgång, blev Helena Munktell tidigt hängiven musiken.

I Paris utbildade hon sig Helena först till sångerska och pianist men verkade alltmer som tonsättare. Under 1880-talet bedrev hon först sång- och pianostudier, men växlade över till komposition för  Benjamin Godard och Vincent d’Indy. Den senare mötte hon år 1887 och han blev en god vän och lärare under kommande år.

Munktell var den första svenska kvinnan som skrev en opera, den komiska ”I Firenze”. Hennes symfoniska produktion omfattar blott en handfull verk; De ensatsiga Barcarolle pour orchestre, Bränningar  – symfonisk bild, op. 19 och Valborgsmessoeld, poem för orkester, op. 24. De två flersatsiga verken av hennes hand är Dalsvit/Suite Dalécarlienne, och Suite symphonique.

Ett medlemskap i Société Nationale de Musique, som leddes av d’Indy, möjliggjorde flera framföranden av hennes musik: nämnas kan t.ex. hennes enda kammarmusikkomposition, violinsonaten (med violinisten Georges Enescu) och orkesterverket Dalsvit. Med rätta kan man hävda att det var under paristiden Munktell etablerade sig som tonsättare.

Hennes hälsa sviktade emellertid och 1910 flyttade Helena Munktell tillbaka till Sverige. Vintrarna tillbringade hon i Stockholm och somrarna i egna huset i Rättvik. Hon blev invald i Musikaliska akademien år 1915 och år 1916 framfördes Dalsvit, vilket blev det enda under hennes livstid. På senare tid har Munktells musik ånyo uppmärksammats och Orkestern Filialen glädjer sig åt att få framföra sviten för stor orkester.

Wilhelm Stenhammar (1871-1927): Symfoni (nr 2) g-moll, op. 34 (1915)
Wilhelm Stenhammar tillgägnade den andra symfonin till sina kära vänner Göteborgs Symfoniorkesters medlemmar. Symfonins form är klassisk. Gedigna kontrapunktstudier märks, inte minst i den avslutande finalens fuga. Kanske kan symfonin ses som en pendang till den, år 1908, påbörjade serenaden op. 31 för orkester?

Redan år 1903 hade Sten, som han kallades av vänner, fullbordat sin första symfoni, men under instuderingen drabbats av tvivel. Den 10 november 1903 dirigerade nämligen Armas Järnefelt Stockholms filharmoniska orkester, i sin svågers, Jean Sibelius andra symfoni. Platsen var Musikaliska akademiens stora sal. Framförandet drabbade Stenhammar totalt. (Man kan hävda att tajmingen var lite olycklig). Sibelius symfoni var något helt nytt, liksom Finlandia var den dessutom betydelsefull i Finlands frihetssträvanden. Samtidigt fortsatte förberedelserna till nästa symfoniska begivenhet; Wilhelm Stenhammars första symfoni, med en alltmer modstulna upphovsman.

Den 16 december stod vännen Tor Aulin på dirigentpulten och anförde konsertföreningens orkester. Platsen och orkestern var desamma. Jämförelsen var förkrossande, inte så mycket i huvudstadens musikliv, men väl för Stenhammar själv. (Tor Aulin var Stens kammarmusikaliske vapendragare. De båda engagerade sig sedan även i Göteborgsorkestern som dirigenter.)

Stenhammar nämnde sina intryck av symfonin i brev till Sibelius och lovade att dedikera ett verk värdigt honom. Det blev inte den andra symfonin, utan i stället den fjärde stråkkvartetten som befanns värdig. Partituret till den första, lite Bruckner-influerade, symfonin påstås han ha satt sig på bokstavligen som (en del av) sin pianopall. Han förbjöd därmed vidare framföranden.

En tid med fördjupade musikteoretiska studier följde, och 1915 var Stenhammar äntligen klar med den andra symfonin. Tekniskt bemästrade han den symfoniska formen, men hade även nått sin röst. Han hade haft föresatt sig att skriva nykter och ärlig musik utan klatsch. Uruppförandet ledde han själv 22 april med Göteborgs orkesterförening, vars chefdirigent han var åren 1907-1922.

Stenhammar har förutom kantater, symfonier, musik för teaterscenen, opera och två pianokonserter berikat vårt musikarv med ett otal sånger. Som lyhörd ackompanjatör visste han att följa musikens och textens känslostämningar. Tidigt skrev han sångkvartetter för den närmaste kretsen. Hans tolkningar av texter är sällan storvulen, utan präglas av innerlighet, saklighet och följsamhet till språkets inneboende rytm. Den absoluta musiken märks i stråkkvartetterna han komponerade främst för Aulinska kvartetten, med vilken Sten turnerade genom hela Sverige – i sig en stor bedrift.

Av Stenhammar har Orkestern Filialen framfört hans uvertyr Excelsior!

I Sverige har vi måhända ingen nationaltonsättare, likt våra nordiska grannar. Wilhelm Stenhammar skulle nog dessutom motsatt sig ett sådant utnämnande. En av de främsta är han dock jämte Franz Berwald och Hugo Alfvén som brukar nämnas i sådana diskussioner.

Text: Krister Persson