Konserter

Konsertarkiv / januari 11, 2017

28 januari 2018

28 januari 2018 kl 16.00
Eric Ericsson-hallen, www.ericericsonhallen.se
Kyrkslingan 2-4, 111 49 Stockholm – SLs reseplanerare

A Gaelic Symphony

Den 25 januari varje år, och helgen som följer, samlas skottar i hela världen för att fira Burns’ Night till minne av Skottlands nationalskald Robert Burns som föddes den 25 januari 1759. Burns var en romantiker i ordets alla bemärkelser. Som poet gav han evigt liv åt Skottlands folksagor och folkspråk, och som man med utseendet för sig hade han oräkneliga kärleksaffärer och fick flera oäkta barn. Han skrev också några av litteraturhistoriens vackraste kärleksdikter. Och när människor tar varandras händer på nyårsafton och brister ut i ”For Auld Lang Syne”, är det Burns sång till vänskapen de sjunger.

Vi firar Burns’ Night den 28 januari med framförandet av två tonsättningar av hans dikter: berättelsen om drinkaren Tam O’Shanter och hans möte med djävulen, och de intensiva Songs for a Winter’s Evening. Sedan avslutar vi med det verk som fått ge namn åt hela konserten, A Gaelic Symphony av Amy Beach.

Glenn Mossop har bland annat dirigerat Kungliga Filharmonikerna och Sveriges Radios Symfoniorkester och varit engagerad vid Folkoperan. Han är lektor i orkesterdirigering vid Kungliga Musikhögskolan.

Amanda Liljefors är en ung sångerska som för närvarande studerar på Kungliga Musikhögskolan, hon tar sin kandidatexamen vt 2018. Tidigare har hon gått på Vadstena folkhögskolas 2-åriga musiklinje. Våren 2012 tog Amanda studenten på musikskolan Lilla Akademien där hon studerade piano. De senaste åren har hon sjungit konserter och medverkat i produktioner i Sverige, Frankrike, Tyskland, Portugal, Österrike och Belgien.

dirigenter_Mossop

Glenn Mossop, dirigent.

konsert_burns

Robert Burns, Skottlands nationalskald.

Amanda Liljefors

Amanda Liljefors, sopran.

Om musiken

Malcolm Arnold (1921-2006): Tam O’Shanter Overture, 1955
Sir Malcolm Arnold, mannen som skrev musiken till filmen ”Bron över floden Kwai”, var en stor beundrare av Robert Burns poesi och ville inspirera fler att upptäcka den. I detta stycke ger han musikalisk dräkt åt Burns humoristiska dikt om den skotske drinkaren Tam O’Shanter (gestaltad av trombonen) och hans vådliga färd hem från puben en mörk och stormig åskvädersnatt. Övermodig och glad i hågen trots skyfall, blixt och dunder driver han på sin gamla märr i galopp och kommer snart till en övergiven kyrka, där häxor och trollkarlar håller en vild fest. Själve djävulen är där och spelar säckpipa, och Tam O’Shanter håller in hästen för att kika på när häxorna dansar – skotska folkdanser, givetvis. När en läckert kurvig häxa i synnerligen kort kjol börjar dansa kan han inte låta bli att hojta några uppskattande ord: ”Weel done, Cutty-sark!” Det skulle han aldrig ha gjort, för nu är han upptäckt. En vild jakt börjar. Tam O’Shanter rider för livet, med djävulen och hela hans anhang tätt i hälarna, tills han når fram till en bro över ett vattendrag. Där stannar förföljarna; de kan inte korsa rinnande vatten. Hästen förlorar sin svans till en av häxorna, men Tam O’Shanter rider oskadd hemåt medan flöjter och klarinetter gravallvarligt levererar berättelsens sensmoral.

Thea Musgrave (f. 1928): Songs for a Winter’s Evening, 1995
När den skotsk-amerikanska tonsättaren Thea Musgrave fick en beställning på ett verk som skulle uppföras vid 200-årsminnet av Robert Burns död, valde hon att utgå ifrån sju av de många skotska folksånger han samlat in och skrivit texter till. Dessa sju är alla skrivna ur ett kvinnligt perspektiv, och tillsammans skildrar de en följd av händelser eller tillstånd från barndomen till den mogna kärleken. Den som kan sina skotska folkvisor får koncentrera sig och lyssna extra noga: Thea Musgrave har vävt in dem i sitt partitur, mer eller mindre igenkännliga.

I am my mammy’s ae bairn
Summer’s a pleasant time
O, whistle and I’ll come to ye, my lad!
Ca’ the yowes to the knowes
Ye banks and braes o’bonnie Doon
Jamie come try me
John Anderson my jo

Amy Beach (1867-1944): Gaelic Symphony (1896)
Med detta verk blev Amy Beach den första amerikanska kvinna som fick en symfoni publicerad och uppförd i sitt hemland. Endast sexton år gammal inledde hon en lovande karriär som konsertpianist, men vid sitt giftermål ett par år senare lovade hon den 24 år äldre maken (kirurg i Boston) att begränsa sina framträdanden till två stycken per år, och att absolut inte ge pianolektioner eftersom hon var rikligt försörjd av sin man och alltså inte behövde pengarna. Istället började hon studera komposition på egen hand, eftersom maken inte ville att hon skulle studera för någon lärare. Som självlärd tonsättare fann hon sina främsta läromästare i den klassiska europeiska traditionen, och lät sin symfoni inspireras av gamla engelska, skotska och irländska folkmelodier – därav benämningen gaelic.

Symfonin har fyra satser. Den första, Allegro con fuoco, börjar dramatiskt i moll och övergår sedan till ett sidotema i dur med en sångbar melodi i klarinetten. Sådana ljusglimtar i form av korta melodislingor återkommer regelbundet och lättar upp den dramatiska stämningen i satsen. Beachs generösa användning av den ”romantiska” orkesterns instrument (valthorn, träblås) skapar en klangvärld som erinrar om Brahms och Dvorák.

Andra satsen, en siciliano i 6/8-takt, inleds med ett tema som är starkt pastoralt till sin karaktär och frammanar bilder av böljande gröna kullar med ulliga får fridfullt betande under lövträdens skugga. Detta tema bearbetas sedan i variationer genom hela satsen.

I den tredje satsen, Lento con molto espressione, är stämningen inledningsvis mera melankolisk, med lugna stråkmelodier som så småningom övergår i rörligare motiv. Liksom i första satsen hör vi här inslag av folkmelodier i det symfoniska materialet, och dessutom några korta, kadensliknande violinpartier.

Den fjärde satsen, Allegro di molto, återknyter i sitt huvudtema till första satsens dramatiska karaktär, med ett svepande mjukt sidotema i dur som vilsam kontrast innan huvudtemat återkommer, stegras och utvecklas. Nästa gång sidotemat hörs dröjer det kvar längre innan huvudtemat tar över igen. Mot slutet av symfonin ingår huvud- och sidotema i en allt tätare dialog med varandra, och förenas till sist i en triumfatorisk och jublande avslutning.

Text: Kristina Widestedt