Eric Ericsson-hallen, www.ericericsonhallen.se
Kyrkslingan 2-4, 111 49 Stockholm
7 maj 2017 kl 16.30

Scheherazade

Våren är en kvinna! Orkestern blommar ut tillsammans med Schumanns Genoveva, Rimskij-Korsakovs Scheherazade, och solisten Lisa Viguier i van Oostens konsert för harpa.

Konserten leds av den sydkoreanska dirigenten och konsertpianisten Duk-Kyung Chang. Innan hon kom till Sverige bodde Chang i Kanada, Skottland och England. Hon har studerat för bland andra Bernard Haitink och Marin Alsop och dirigerat BBC:s Scottish Symphony Orchestra, Royal Scottish National Orchestra samt orkestrar i Ryssland, USA, Tyskland, Schweiz och Mexico. Solisten är Lisa Viguier, harpist, Sveriges Radiosymfonikerna.

Bild: Sheherazade av Ferdinand Keller, Wikimedia Commons.

Duk-Kyung Chang
foto: BBC

Lisa Viguier, harpa
foto: YouTube

Eric Ericssonhallen
Foto: Wikimedia Commons

Om musiken

Robert Schumann (1810-1856): Genoveva, ouvertyr, 1847.

Operan Genoveva gjorde inte succé, och tillhör heller inte Schumanns mest kända verk. Librettot är baserat på legenden om den dygdiga Genoveva av Brabant, som blev orättvist beskylld för otrohet men undgick avrättning i sista sekunden tack vare högre makters (och en dövstum gosses) ingripande. Hedersproblematik i medeltidsversion, kan man säga. Ouvertyren fungerar utmärkt som en kortversion av operan – vi slipper följa med i den onödigt invecklade handlingen, och kan njuta av ett lagom långt stycke musik som är både spännande och uppiggande. En långsam och allvarlig öppning följs av ett lugnare parti med vandrande melodik och recitativkaraktär, varpå det dramatiska huvudtemat med starkt punkterad rytm introduceras av stråkarna. Kontrasterande durteman i valthorn och träblås skapar en atmosfär av skog, jakt och pastoral som sedan omväxlar med det mörka huvudtemat fram till det triumferande slutet, där ljuset går segrande ur striden.

Roel van Oosten (f. 1958): Konsert för harpa och orkester, 1999.

Den nederländske tonsättaren van Oosten är sällan spelad i Sverige. Harpkonserten som står på dagens program är skriven för en av Europas finaste harpister, Godelieve Schrama, även hon från Nederländerna och en frontalfigur i utvidgandet av repertoaren för harpa, bland annat genom att initiera beställningsverk av samtida tonsättare. I konsertens tre satser får harpan visa upp sig i all sin enastående mångsidighet, och påminna oss om att den inte bara är ’änglarnas instrument’, utan har en central och kraftfull roll i många länders folkmusiktradition.

Nikolaj Rimskij-Korsakov (1844-1908): Scheherazade, symfonisk svit, 1888.

I. Havet och Sindbad sjöfararens skepp
II. Sagan om Kalendar-prinsen
III. Den unge prinsen och den unga prinsessan
IV. Festen i Bagdad och skeppsbrottet

Detta magnifika orkesterverk är Rimskij-Korsakovs tolkning av det klassiska eposet Tusen och en natt – eller, om man så vill, ett uttryck för det sena artonhundratalets europeiska orientalism. Med symfoniorkesterns hjälp dukar Rimskij-Korsakov upp till ett överdådigt och färgsprakande gästabud, exotiskt men inte främmande. I fyra satser dras vi in i sagornas underbara värld, likt den brutale sultanen – mässingsblåsarnas barska tema som inleder verket – av berätterskan Scheherazade, gestaltad av ett återkommande tema i konsertmästarens violin.

Scheherazade överlistade konstfullt sultanen genom att spinna en väv av sagor, där hon natt efter natt lät medryckande berättelser flätas in i varandra och utvecklas på så oförutsedda sätt att dramaturgins kraft besegrade sultanens tvångsmässiga vana att avrätta sina unga hustrur efter första natten. I sagoberätterskans gestalt övervann Scheherazade inte bara sultanen, utan också de traditionella könsroller som slår fast att en kvinnas röst inte är värd att lyssna till. Scheherazade lät sig inte tystas, hon fortsatte att prata, natt efter natt, och därigenom räddade hon både sitt eget och andra kvinnors liv.

Rimskij-Korsakov arbetar här med motiv och temautveckling på samma sätt som Scheherazade arbetade med sina sagor: formen är lättillgänglig, klangerna och melodierna är hypnotiska, variationerna är oändliga. Som lyssnare har vi ingen aning om vart alltihopa ska ta vägen, men precis som sultanen vill vi hela tiden höra mera. Scheherazade med violinrösten tar oss med ut på havet, där Sindbads skepp rullar på vågorna och horisonten öppnar sig mot fjärran resmål. Sedan berättar hon sagan om den landsflyktige Kalendar-prinsen, tillsammans med en rad solister ur orkestern. Därefter kommer den obligatoriska kärlekshistorien, dadelsöt och vackert pistagegrön, inslagen i rosa marsipan med en elegant rosett av långa virvlande tonslingor. Till sist besöker vi en livlig fest i Bagdads gränder, innan vi hör vågorna igen och ser ett skepp – är det Sindbads? – slås i spillror mot en klippa. Violin-Scheherazades förtrollande stämma kommer tillbaka, sultantemat brummar undergivet i bakgrunden, men tystnar sedan och låter Scheherazade avsluta sagan.

text: Kristina Widestedt