Eric Ericsson-hallen, ericericssonhallen.se
29 januari 2017 kl 16.30

Myt och magi från Latinamerika

Njut av suggestiva rytmer och ovanliga klanger när orkestern bjuder på en musikalisk resa till Argentina, Brasilien och Mexiko. Under dirigenten Leif Karlssons sakkunniga guidning får vi möta den kreolske Faust, höra regnskogens mytomspunna sångfåglar, och vara med om att döda en orm som ska offras till gudarna. Ett besök hos Mayaindianerna står också på programmet. Musik som förtrollar!

Leif Karlsson är slagverkare och dirigent, konstnärlig ledare för Norrbottens Ungdomssymfoniker, och verksam i symfoniorkestrar runtom i Sverige. Han var medlem i den svenska slagverksensemblen Kroumata (1978-2015) som hade stora internationella framgångar.

Bild: Traditionella mexikanska souvenir dödskallar på marknaden. Shutterstock.

Om musiken

Alberto Ginastera (1916-1983): Obertura para el ”Fausto” Criollo, 1943
För många européer är argentinsk musik starkt förknippad med tango, och kanske särskilt med Astor Piazzolla och den nytolkning av tangon (tango nuevo) som är hans stora bidrag till musikhistorien. Kompositören bakom kvällens /första/ verk, Alberto Ginastera, var Piazzollas lärare under en tid på 1940-talet, och betraktas som en av den amerikanska kontinentens  viktigaste klassiska tonsättare. Trots att eleven Piazzolla är långt mera känd än sin lärare, har även Ginastera satt avtryck i populärkulturen: den progressiva brittiska rockgruppen Emerson, Lake and Palmer använde fjärde satsen ur Ginasteras första pianokonsert i spåret ”Toccata” på sitt album Brain Salad Surgery från 1973. Han sägs ha reagerat på deras tolkning med ett glatt ”Caramba!”, och uppskattade den mycket. Ginastera delade in sin musik i tre perioder: objektiv nationalism, subjektiv nationalism och neoexpressionism. Det verk som står på kvällens program tillhör den första perioden, och dess nationalistiska inslag består huvudsakligen av korta folkmusikaliska teman och livliga dansrytmer. Verket börjar med ett dramatiskt eko av det ödesmättade, krypande fyrtonsmotivet ur ouvertyren till Charles Gounods opera Faust, som sedan återkommer som mörk kontrast till ett lättare melodiskt material innan de suggestiva rytmerna slutligen tar över och leder ouvertyren mot final.

Heitor Villa-Lobos (1887-1959): Uirapurú, 1917
Brasiliens mest kände kompositör beskriver i detta symfoniska poem en vandring i regnskogen, på jakt efter den förtrollade fågeln uirapurú som sjunger om natten. Fågelns tema spelas första gången av en flöjt, sedan av en sopransaxofon som tycks befinna sig ännu längre in i skogen, omgiven av en mängd djur och insekter. Därpå återgår temat till flöjten, innan uirapurùns sång försvinner bland andra fågelläten och ljud i regnskogen. Mot slutet av stycket återvänder uirapurún med sitt förtrollande tema, denna gång gestaltat av en så kallad Stroh-violin eller trattviolin – en fiol med metalltratt istället för vanlig resonanslåda. Detta instrument är ovanligt idag, men var mycket populärt under årtiondena kring 1900 och användes ofta för fonografinspelningar, med anledning av sitt kraftiga ljud.

Silvestre Revueltas (1899-1940): Sensemayá, 1938
Mexikanen Silvestre Revueltas var klassiskt skolad violinist, dirigent och tonsättare, med utbildning från både Mexico City, Austin (Texas) och Chicago. Det symfoniska poemet Sensemayá är Revueltas mästerverk och Mexikos mest kända bidrag till den moderna orkestermusiken. Verket är starkt suggestivt och skildrar det ceremoniella dödandet av en giftig orm som ska offras till gudarna. Såväl klangfärger som rytm ger associationer till rituell dans och skapar en transliknande stämning., Stycket är inspirerat av kubanen Nicolas Guilléns dikt med samma namn, och den envisa sjutaktsrytm (2+2+3 taktslag) som utgör styckets ryggrad, fångar upp diktens mässande omkväde: ”Mayombe–Bombe–Mayombé”.

Arturo Márquez (f.1950): Danzón no 2, 1994
I Veracruz, Mexiko, finns en levande salongstradition för danzón, en långsam, elegant pardans med hemvist på Kuba som även integrerats i mexikansk folklore, där den överlevt längre. Den mexikanska danzón-kulturen hade sin höjdpunkt på 1940-talet, men dansen fick en revival på 1990-talet och är fortfarande populär. Musikaliskt är klassiska danzónes uppbyggda i ett format som består av en introduktion, ett huvudtema (ofta med flöjtsolo), en repris av introduktionen, en triodel (ofta med stråkar), en avslutning som integrerar introduktionen och huvudtemat. Den mexikanske kompositören Arturo Márquez har skrivit flera Danzónes för symfoniorkester, varav Danzón no 2 är den absolut mest populära och välkända. Verket börjar långsamt och intimt, som en konventionell danzón, men Márquez använder tempo- och rytmförändringar istället för tematiskt material för att skapa de typiska sektionsindelningarna, och låter orkesterns instrumentgrupper gradvis falla in i stycket, tills alla är samlade i livlig och medryckande dans. Sitt stilla den som kan!

Silvestre Revueltas (1899-1940): La noche de los Mayas, 1939
Konserten avslutas med en orkestersvit i fyra satser, baserad på Revueltas musik till filmen La noche de los Mayas, som hade premiär i Mexico City 1939. Sviten är inte komponerad som sådan av Revueltas själv, utan sammanställdes ur filmmusikpartituret tjugo år efter Revueltas död av dirigenten José Ives Limantour. Han utvecklade ”tematiska fragment” ur Revueltas originalpartitur till fyra satser för full orkester och stor slagverksuppsättning: I Noche de los Mayas (Molto sostenuto); II Noche de Jaranas (Scherzo); III Noche de Yucatán (Andante espressivo); IV Noche de Encantamiento (Tema y variaciones). De första två satserna består helt och hållet av Revueltas musik ur filmen, den tredje är kraftigt bearbetad av Limantour, och den fjärde består dels av oanvänt material ur originalpartituret, dels av en kadens för slagverk som lades till i slutet av 1990-talet av dåvarande dirigenten för Orquesta Sinfónica Nacional de Mexico, Enrique Arturo Diemecke. Musiken är starkt dramatisk och emotionellt intensiv – slut ögonen och låt filmen börja!

Text: Kristina Widestedt