KÖP BILJETT

7 maj 2023 kl 15.00
Berwaldhallen
Dag Hammarskjöldsväg 3, 105 10 Stockholm – SLs reseplanerare

Frihetens vår

Våren är en tid för hopp och framtidstro. Himlens ljus återvänder och det som varit dött i naturen väcks åter till liv. Bäckarna befrias från sitt istäcke och låter vattnet porla fram. Knopparna brister och vecklar ut sin blomsterprakt. Människa och djur letar sig längre ut från hus och hem för att utforska den nyväckta omgivningen. Det är inte svårt att tänka sig in i det samhälle där gåvor offrades för att våren ska komma tidigt och för att livsviktiga grödor ska växa med ny energi. Våroffer med en önskan om hjälp att göra livet lite lättare.

Orkestern Filialen vill med denna konsert ta chansen att via musiken uttrycka sitt hopp om bättre tider med mötet tillsammans med publiken i Frihetens vår. Drygt 120 musiker samlas på Berwaldhallens scen för att framföra några av 1900-talet mest omtalade orkesterverk. Musik som är lika aktuell och omdiskuterad idag som när det skrev för 100 år sedan.

Innan konserten spelas det specialkomponerade verket Preludium-ambiens, komponerad och producerad av Dyur. Stycket förflyttar publiken ut i naturen då de passerar dörren in till konsertsalen. Atmosfären ljudsätter mötet mellan vintern och våren, en fusion av det instrumentella och det elektroniska – en cinematisk resa mot de bristande knopparna. En resa mot Vårofferets riter.

Simon Crawford-Phillips, dirigent.

Ur Våroffers original scenografi.

Malin Broman, violin.

Simon Crawford-Phillips
är chefsdirigent och konstnärlig ledare för Västerås Sinfonietta, känd pianist, kreativ programsättare med en passion för att kämpa för samtida repertoar och en kammarmusiker som regelbundet samarbetar med artister som Daniel Hope och Lawrence Power inom repertoar från Haydn och Schumann till Adès, Byström, Dean och Reich. Han spelar bland annat i ensemblerna Kungsbacka Piano Trio och Stockholm Syndrome Ensemble (resident artister på Stockholm Konserthus). Simon är konstnärlig ledare för Change Music Festival i norra Halland, Västerås Music Festival och delar av Wye Valley Chamber Music Festival. Simon är dirigentstipendiat vid NDR Elbphilharmonie Orchestra där han arbetar tillsammans med chefdirigenten Alan Gilbert.

Malin Broman
Som solist har Malin Broman framträtt med orkestrar som Copenhagen Phil, Sveriges Radios Symfoniorkester,Göteborgs Symfoniker, BBC Scottish Symphony Orchestra och Academy of Saint-Martin-in- the- Fields med dirigenter såsom Daniel Harding, Andrew Manze och Neeme Järvi. Hon har även verkat som solist/konstnärlig ledare vid konserter med bla Scottish Ensemble, Trondheim Solistene, Tapiola Sinfonietta, Västerås Sinfonietta, ACO collective (Australien) och Sveriges Radios Symfoniorkester. Från 2015 till 2020 verkade hon som konstnärlig ledare för kammarorkestern Musica Vitae och säsongen 19/20 tog hon över som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens kammarorkester, efter Sakari Oramo.

I kammarmusiksammanhang har hon bl. a. firat triumfer med sin hyllade ensemble Kungsbacka Piano Trio. Trion bildades 1997 och spelade som mest 80 konserter per år, grundade Kungsbacka Kammarmusikfestival (numera Change). Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien, violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut i Stockholm och första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon mottog HM Konungens medalj av 8e storleken för betydande insatser inom svenskt musikliv 2019.

Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.

Om musiken

Sergej Prokofjev (1891-1953): Satser ur Romeo och Julia, Op. 64a9
Baletten Romeo och Julia beställdes av Mariinskijbaletten och komponerades 1935-1936. Baletten baseras på William Shakespeares tragedi Romeo och Julia där Prokofjev skrivit om slutet på berättelsen. När verket var klart möjliggjorde dock inte kulturklimatet i landet att den kunde uppföras då det lyckliga slutet i baletten ansågs provokativt på sin tid. Prokofjev arrangerade då om verket i form av en orkestersvit. Inte förrän den 30 december 1938 fick baletten sin premiär, i Brno i Tjeckoslovakien, och först ett år senare, den 11 januari 1940, i Leningrad, då slutet hade ändrats.

Sergej Prokofjev (1891-1953): Violinkonsert nr 1, Op.19
Prokofjev färdigställde sin första violinkonsert under 1917, vilket anses vara ett av hans mest produktiva år som kompositör. Han påbörjade dock konserten redan 1915 då han inspirerad av Karol Szymanowskis verk Mity (Op. 30) skrev öppningsmelodin som kommer att inleda violinkonserten. Violinkonserten uruppfördes 1923 med Parisoperan under ledning av Serge Koussevitzky och Marcel Darrieux som solist. Uruppförandet genomfördes under Prokofjevs första år i Paris, där han kom att stanna en längre tid. Det som framförallt utmärkte violinkonserten för sin tid var det sätt som solostämman är skriven mer som en del av orkestern än som en separat solostämma för orkestern att ackompanjera. Den ryska musikkritikern Yampolsky beskrev verket som följande (fritt översatt): Soloviolinen har inte ställts mot orkestern, utan reser sig inifrån orkesterklangen för att sedan dominera den. Detta är en unik, modern behandling av violinens huvudroll i den förklassiska violinkonserten.

Igor Stravinskij (1882-1971): Våroffer
Mycket finns skrivet om premiären av Stravinskijs Våroffer som ägde rum på Théâtre des Champs Élysées i Paris den 29 maj 1913 med Ryska baletten. Musiken och dansen anklagades för att vara så annorlunda och provocerande att det ledde till det upplopp som uppstod i teatern och polis fick tillkallas. Ljudet från publiken överröstade orkestern på drygt 100 musiker, vilket fick koreografen Niżyński att från sidan av scenen ropa ut siffror så att dansarna hade en gemensam rytm att hålla sig till.

Våroffer har undertiteln Bilder av det hedniska Ryssland och skildrar en serie riter där en en ung flicka väljs ut som offer till naturen, varpå hon dansar sig själv till döds. Verket är indelat i två akter, 1. Dyrkandet av jorden och 2. Offret. Som helhet består det av 14 danser (satser). Stavinskij fick idén om offerriten under tiden då han arbetade med sitt tidigare verk Eldfågeln och skrev Våroffer i ett mindre rum som han hyrde i Clarens, Schweiz.

Det som chockade publiken var dels musiken med en komplex rytmik som framfördes på instrument som spelade i högre eller lägre register än vad som tidigare framförts, vilket utmanade musikerna. Stravinskij lär ha sagt i en intervju sent i livet att dagens orkestrar är för tekniskt driva och spelar vissa delar “för bra” utifrån ursprungstanken. Harmoniken i verket är staplade över varandra, vilket gör att musiken blir dissonant och uppfattas som ytterst komplex även om de enskilda instrumentgrupperna har flertalet melodiska partier. Också koreografin av Niżyński skapade starka reaktioner då dansarna trampade ner med hela foten, vilket den skolade dansen förbjöd, samt gick och stod med fötterna inåt. De ryckiga rörelserna i dansen beskrevs som djuriska, erotiska och hedniska.

Året efter den skandalomsusade premiären uppfördes Våroffer som orkesterverk, utan dans, och fick ett helt annat mottagande. Det sägs att Stravinskij bars ut på publikens axlar i triumf vid ett av framförandena som han dirigerade. Efter första världskriget gjordes försök med att sätta upp baletten med sin originalkoreografi, men Niżyński var då i sådant dåligt skick mentalt att han inte kunde återskapa koreografin. Inte heller någon annan medlem i danskompaniet utgav sig för att komma ihåg koreografin. Framförandet av Våroffer i originaluppsättningen dröjde därför ända till 1980-talet då koreografin återskapades efter Niżyńskis uppteckningar.

Våroffer anses vara ett av de första exemplen på modernism i musik och är känt för sin brutalitet, sina barbariska rytmer och sin dissonans. Leonard Bernstein beskrev Våroffer som 1900-talets viktigaste musikstycke.