KÖP BILJETT

Söndagens konsert är slutsåld.
Ståplatser till salu vid dörren.

22 september 2018 kl 18
Västerås konserthus, Kopparbergsvägen 1

23 september 2018 kl 15
Magasin 7, Frihamnen, Stockholm (Bus 76)

Om musiken

L.v. Beethoven
tonsättare

Dmitri Sjostakovitj,
tonsättare

Simon Crawford-Phillips,
dirigent

Ludwig van Beethoven (1770-1827), ”Egmont” uvertyr, 1809-1810

Denna uvertyr är inledningen till en serie sånger med text av Goethe om 1500-talets nederländske frihetshjälte greve Egmont, vars avrättning blev startskottet för det uppror som ledde till Nederländernas frigörelse från Spanien. Beethoven uttrycker här sin glödande sympati för modet att göra politiskt motstånd mot det imperialistiska förtrycket. I hans egen samtid förkroppsligades detta förtryck av Napoleon, som utsträckte det franska imperiet till Beethovens hemland Österrike i juli 1809.

För de ungerska studenter som demonstrerade i Budapest den 23 oktober 1956 var det Ungerns Sovjettrogna regering som symboliserade det imperialistiska förtrycket – och uvertyren till ”Egmont”, som spelades om och om igen i radion under intervallen mellan de sporadiska nyhetssändningarna i drygt två veckor innan upproret brutalt slogs ned av Sovjetunionen, blev den ungerska revoltens inofficiella hymn. 

Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) , Symfoni nr 7 C-dur, ”Leningrad”, 1939-1940
I Allegretto
II Moderato (poco allegretto)
III Adagio
IV Allegro non troppo

Med staden Leningrad belägrad av tyska trupper sedan början av september 1941, och dess instängda befolkning plågad och döende av svält och sjukdomar, såg Stalin möjligheterna att göra Leningradsymfonin till ett storslaget propagandanummer för Sovjetunionens moraliska överlägsenhet och det sovjetiska folkets uthållighet och kampvilja. Redan vid de första uppförandena 1942 mötte lyssnarna således ett politiskt monument snarare än ett stycke musik. Man kan beskriva det som att Leningradsymfonin göts till en kolossalskulptur i brons, försedd med en skylt där dess antifascistiska budskap tydligt beskrevs. Och visst är det möjligt att tolka symfonin på det sättet – men det är också viktigt att komma ihåg att varje musikaliskt verk har många bottnar och är öppet för flera tolkningar.

Det faktum att symfonin som är tillägnad staden Leningrad komponerades före Leningrads belägring ger en god anledning att fråga sig om skylten vid bronsmonumentet är att lita på. Tvärtemot vad Stalins propaganda lät förstå, var tillståndet i Sovjetunionen inte enbart en konsekvens av kriget mot Tyskland. Det sovjetiska folket hade levt med svält, massdöd och umbäranden under många år innan Leningrad belägrades. Kriget gjorde naturligtvis allting värre, men den berömda marschen i symfonins första sats skildrar kanske inte tyska truppers invasion? Kanhända uttrycker den snarare en antimilitaristisk hållning, i en musikalisk gestaltning av det sluttande planets förrädiska politik? Den börjar närmast idylliskt, med ett tunt och svagt marschtema framfört av pizzicatostråkar och en trumslagare på 22 takters vandring längs en dammig väg. I varje variation av temat (tolv stycken) växer marschen i kraft och omfång, och eskalerar så småningom till både bombflygattacker och mullrande tanks. Kriget dånar skoningslöst mot våra trumhinnor.

De fyra satserna i symfonin är sinsemellan mycket olika varandra, men arbetar med samma känsloregister: sorg och skräck. Genom ett konsekvent låta teman och sidoteman på ett svårförutsägbart sätt skarpt kontrastera mot varandra i såväl tempo som dynamik ger Sjostakovitj lyssnaren en aning om erfarenheten av att leva under hot. Särskilt i mittensatserna får dessa tematiska kontraster nästan karaktären av en serie av avbrott, som skapar osäkerhet och vaksamhet. Och codan i sista satsen, där symfonins energiska inledningstema återkommer som ett minne av det vardagsliv som en gång var, är kanske det sorgligaste och otäckaste som någonsin skrivits i dur.

Ja, rätt uppfattat: Leningradsymfonin, denna lidandets och dödens sorgesång, denna ömsom brutala, ömsom andlösa skildring av skräck och förtvivlan, har huvudtonarten C-dur. Det är som om Sjostakovitj upprepar den fråga en annan känd Leningrad-bo, poeten Anna Akhmatova, ställde 20 år tidigare, i dikten MCMXXI (min översättning):

Все расхищено, предано, продано – Allt förskingrat, förött och förgånget,
Черной смерти мелькало крыло – Dödens vingslag ett svartnande sus,
Все голодной тоскою изглодано – Allting slukat av utsvulten ångest,
Отчего же нам стало светло? – Varifrån kommer allt detta ljus?

Kristina Widestedt