Konserter

Konsertarkiv / januari 5, 2017

17 september 2017

Eric Ericsson-hallen, www.ericericsonhallen.se
Kyrkslingan 2-4, 111 49 Stockholm – SLs reseplanerare
17 september 2017 kl 16.30

Bernstein, Barber & Billy the Kid

Orkestern Filialen lyfter fram rikedomen och mångfalden i den klassiska amerikanska musiktraditionen, där jazzrytmer, latinska danser, folksånger och virtuos orkestrering smälter samman till en unik dynamisk helhet. Spetsa öronen och lyssna – så här låter ett land när alla är välkomna! Scrolla ner för att läsa om musiken.

Kajsa Boström studerade orkesterdirigering vid Janacek-konservatoriet i Ostrava, Tjeckien, och sedan vid musikhögskolan i Graz, Österrike. Redan under studietiden arbetade Kajsa Boström med olika orkestrar i Tjeckien, Österrike, Ungern och Slovenien, och engagerades vid era operahus, t.ex Opernhaus Graz, Stadttheater Klagenfurt, Salzburger Festspiele och Dvorakoperan i Ostrava. Hon har engagerat sig starkt för att sprida svensk musik i Centraleuropa, dels genom olika svenska konsertprogram men även genom ett samarbete med det tyska Bellmansällskapet där hon hade hand om ett tvärkonstnärliga projekt, i tex. Berlin, Frankfurt och Weimar. 2012 blev on ny chefsdirigent för den Europeiska Sommarphilharmonin, ett pedagogiskt orkesterprojekt där yrkesmusiker och amatörer i alla åldrar från ett tiotal länder möts i klassisk musik. Sedan 2017 är Kajsa Boström även utvecklingsledare och huvudansvarig dirigent för barn och ungdomskulturen i Kalmar.

Jonas Lindgård är första konsertmästare i Nordiska kammarorkestern och Folkoperan. Han har studerat vid Musikhögskolan i Stockholm samt med Rainer Kussmaul och Isaac Stern.

Stora bild: Frederic Remington, ‘Aiding a Comrade’. Museum of Fine Arts, Houston,
via Wikimedia Commons

Cowboy-1

Kajsa Boström, dirigent

Jonas Lindgård

Jonas Lindgård, violin

billy-the-kid-3

Billy the Kid, outlaw

Om musiken

Samuel Barber (1910-1981): Violin Concerto (1939)
Barbers violinkonsert tillhör de mest kända amerikanska verken i den klassiska repertoaren. Den är tillgänglig utan att vara insmickrande – ett verk som bemöter lyssnaren med allvar och respekt, och förväntar sig detsamma i gengäld. Den första satsen, Allegro, inleds med ett svepande lyriskt tema i soloviolinen, och avslutas med en solokadens som bryts upp av kommentarsliknande orkesterinpass, där det tematiska materialet återkommer. Andra satsen, Andante, har ett huvudtema som introduceras av oboen, tas upp av klarinett och flöjt och slutligen landar hos soloviolinen. Sinnesstämningen i andra satsen är mera melankolisk än i den första, och violinen utvecklar melankolin till full sorg. En snabb och orolig tredjesats avslutar konserten, och lämnar lyssnaren med en vag känsla av att något – tilliten? hoppet? – har gått sönder och måste byggas upp igen.

Aaron Copland (1900-1990): Billy the Kid, orchestral suite (1940)
Aaron Copland, den nordamerikanska konstmusikens grand old man, skrev två så kallade cowboy-baletter, Billy the Kid respektive Rodeo. Genren var ett försök att uttrycka nationell amerikansk egenart i musikalisk form, och Copland arbetade in både amerikanska folksånger och jazzrytmer i partituret. Resultatet blev något som kan beskrivas som vilda västern-musik. Orkestersviten ur baletten består av korta satser som använder den laglöse legenden Billy the Kid för att beskriva pionjärtidens anda. Musiken är starkt scenisk till sin karaktär, och kunde illustrera nästan vilken västern-film som helst.

Skildringen tar sin början på den öppna prärien, och rullar så småningom in i en nybyggarstad där en mängd livliga teman och rytmer trängs med varandra på huvudgatan. Efter en idyllisk solnedgång i träblåset är det natt, och trumpeten blåser tapto. Sedan vidtar våldsamheterna: en vapenstrid är plötsligt i full gång, slagverken dundrar och smattrar, skotten kommer från alla håll. När de upphör, och tystnaden följs av en glad dans, förstår vi att sheriffens kulor hamnade där de skulle. Billy the Kid är död, lag och ordning råder åter i staden.

Leonard Bernstein (1918-1990): Symphonic Dances from West Side Story, 1961.
Ett sätt att förstå den här musiken är att gå via den odödliga berättelse om gränsöverskridande kärlek som utgör ryggraden i musikalen West Side Story: Shakespeares drama Romeo och Julia. Musikalen gör en omtolkning av berättelsen och flyttar den från historiens Verona till samtidens New York, där gängrivaliteten mellan puertoricaner och vita föder våld och blodshämnd enligt uråldriga mönster. Men kärleken bryr sig inte om vilken familj någon kommer ifrån. När kärleken slår ner rasar traditionernas murar, kulturella skillnader utplånas, och tron på en gemensam framtid blir det enda väsentliga.

I detta orkesterarrangemang av ett antal teman ur musikalen låter Bernstein musiken berätta samma odödliga historia. Olika instrumentgrupper ställs emot varandra, profilerar sig, argumenterar – men motsättningarna överbryggas i ett tonspråk där kärleken mellan de förfinade orkesterinstrumenten och de svängigt streetsmarta rytmerna är obestridlig, där enkla melodier ömt omfamnas av raffinerade kontrapunktiska vändningar, och där klassiskt välljud och populärmusikaliskt sound smälter samman till en helhet som ger allas våra bitterljuva kärleksminnen ett gemensamt uttryck.

Så ta en vän i handen, ha näsduken i beredskap, och skänk en tacksam tanke till den anonyma YouTube-användare som kommenterat detta verk så träffande:

”Brilliance has a name, and it’s Leonard Bernstein”.

 

Text: Kristina Widestedt